Vad är meningen?

Undrar just vad meningen är? Att vissa av oss ska

vandra på jorden 100 år, och vissa knappt ingen tid alls.

Fast tiden är det ju vi som har skapat, inte Gud, inte de på

andra sidan. Jo, jag tog överdos då jag var tonåring.

Jag vet hur det är att vara en vilsen fjortonåring där plötsligt

allting i mitt liv är hemskt. Även om mina föräldrar älskade mig,

även om jag hade vänner.

Men jag är kvar. Jag ska vara kvar av nån anledning, och

jag är viktig för alla som är viktiga för mig.

Jag har varit i bottenlös förtvivlan och panikångest över att

livet inte alls var som jag önskade.

Jag är i en bottenlös förtvivlan, men i dag vet jag att jag

måste finnas till för barnen, maken och många andra.

Varje minut är ett steg i den riktning jag måste gå.

Ett kämpande för att till slut kunna återta mitt liv,

ett liv där jag kommer att kunna vara lycklig men på ett annat sätt.

Mitt liv som dog den 19 oktober 2012.

Det nya som i samma stund började, eller iallafall ett par

dagar senare då jag återvände till "verkligheten" efter

många timmar i chock.

Hur ska jag orka? Vad ska jag göra?

Jag vet inte hur många gånger jag frågade mig det

under förra helgen.

Jag har kommit i kontakt med känslor och tankar hos mig

själv som jag inte visste jag hade.

I dag har jag inte gråtit. Inte än. Bara varit vemodig och lite uppgiven

för att i nästa stund tänka på annat.

Jörgen och jag gick ut en promenad. Kallt men soligt.

Jag fick ont i huvudet av blåsten. Glömde mössan hemma.

Vi åt brunch på Waynes. Pratade och pratade. Om allt

mellan himmel och jord. Vi kommer varandra ännu närmare

och det känns gott. Jag kan säga allt jag tänker till honom.

Han skrattar aldrig eller hånar mig, tycker jag är dum fast

jag sätter ord på alla konstiga tankar jag har.

Jag älskar dig, Jörgen

Jag har vilat en stund på eftermiddagen, blev så

fruktansvärt trött efter 7 kilometers promenad.

Har bytt ringsignaler på telefonerna, fixar inte de gamla.

Alla höga ljud är skrämmande. Vi har ätit middag.

Jag har skurit lite grönsaker. Sen orkade jag inte göra mer.

Känns på ett sätt som livet står still. Det kommer det göra tills

efter begravningen. Sen kan jag börja sakta men säkert

återuppbygga mig själv och allt omkring mig.

Småsaker är inte viktigt längre. Familjen och människorna

omkring mig är viktiga. Jag slutar reta mig på småsaker.

Och jag saknar nåt av det bästa som har hänt mig....

Jag kommer alltid sörja, men jag kommer lära mig leva med det.

Och ta vara på allt annat.

He wanted to be a moviestar